Hur samlar du, människa?

När jag var liten älskade jag att spela kula. Mechien heter spelet på kurdiska.

Vi spelade om pengar. Vi satte mynten stående på marken och den som träffade först med sin kula, kunde ta myntet, men om hans kula blev träffad av någon annans kula då förlorade han myntet.

Pappa ville inte att jag skulle spela om pengar, men jag gjorde det ändå.

Många var väldigt skickliga och de som hade de bästa kulorna gjorde dem själva av sten. Det tog en hel dag
att göra en bra och rund kula.

De kunde skruva sina kast på
de mest otroliga sätt.


Berättelse av Diako från Mhabad i Kurdistan, ur utställningen "Min historia!", Länsmuseet Gävleborg 2006.

Länsmuseet har ju ärvt en samling kan man säga. Vi har ett arv att förvalta. Och ett uppdrag att göra samlingen tillgänglig.


De föremål vi har i våra samlingar är utvalda av någon. Någon har sagt: ”Det här borde sparas för framtiden.” De val vi gör är naturligtvis väldigt personliga. Det finns egentligen ingen som vet vad som kommer att bli mest intressant i framtiden. Vi kan bara bevaka vår omvärld och försöka lägga in föremål i museiminnet som vi tycker representerar vår livsstil och vårt sätt att tänka just nu.

Och det där med ”vårt” sätt att tänka är ju också väldigt intressant! Vilka är ”vi” i det här fallet? Skulle en invandrartjej på gymnasiet välja samma föremål att spara för framtiden som en medelålders föremålsantikvarie med stamtavla i Hälsingland – sannolikhet inte!

Vi tillgängliggör våra egna samlingar genom att låta föremål berätta i en utställning, genom att digitalisera och göra föremålen sökbara, genom att ge ut böcker, genom att hålla visningar i våra magasin och på andra sätt visa och berätta. Vi försöker också visa andra människors samlingar – det kan vi lära oss mycket av.

Om du går vidare i menyerna på vår hemsida kan du läsa om vad vi samlar på och varför.